Att stå vid ett vägskäl och inte veta vart man ska ta vägen. Man vet förhoppningsvis vart man kommer ifrån, men that´s it. Ibland känns livet precis så. Som ett stort jävla frågetecken. En labyrint som innehåller flera mål och vägarna man kan välja dit är oändligt många.
Vissa av dem är återvändsgränder. Andra omvägar. Det enda som inte finns är genvägar. Och ändå verkar det vara just genvägarna som människan letar efter mest ihärdigt. Är det inte konstigt? För när allt kommer till kritan så är det ju alltid vägen dit som har betytt mest. Och i slutändan är det summan av alla ens erfarenheter som avgör vem man blir.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fint skrivet! Håller helt med. //Sofie
SvaraRaderaDu har verkligen fångat livet. Fint. /Betty
SvaraRaderaSå är det, helt klart. Vägen till målet är det som gör att vi utveckas som människor och individer. Målet i sig har mindre betydelse. Fint fångat.
SvaraRaderaklok som en bok!
SvaraRaderaSom att stå och vänta på en tunnelbaneperrong. Tåget kommer in. Naturligtvis står man mitt mellan två vagnar och vet inte vilken man ska välja. Man väljer den ena och i den vagnen möter man sitt livs kärlek/sin död/en gammal vän man inte sett på länge. Hade man valt den andra hade det aldrig inträffat.
SvaraRaderaLivet är en slump. Allt hade kunnat inträffa om man i stället stått kvar och kliat sig i huvudet, valt att ta bussen i stället eller . . .