hon hade befarat den här dagen

Hon hade befarat den här dagen, eftersom hon visste att den till sist skulle komma, men när hon slutligen satt där kände hon sig ändå alldeles stel av skräck. Aldrig någonsin har hon känt sig så ensam och rädd som just idag. Hon hade under en längre tid vetat om att det skulle bli tufft, men så här tufft visste hon inte att något kunde vara.
Hon har inte varit beskyddad från det verkliga livet på något sätt, tvärtom har hon varit med om mycket under sina 32 år, men dagen då hon tillslut skulle vara tvungen att möta sitt öde var nu här. Som en klarblå blixt från himmelen kom den påträngande känslan av maktlöshet. Den där maktlösheten som gör människor till vålnader. Hon hade sett det tusen gånger förr, hos de patienter hon själv arbetat med, men idag stod hon på andra sidan. Idag var det hon som var patient.
Tänk om testet visar positivt? Det gick en ilande rysning genom hela hennes kropp. Det fanns så mycket hon ville hinna göra. Saker som hon bara skjutit upp. Hon visste ju att livet inte var för evigt, men på något vis hade hon taigt det för givet ändå.
Hon reser sig upp och dricker ett glas vatten och går sedan tillbaka till köksbordet.
Innan hon öppnar kuvertet lovar hon sig själv att hon ska bli en bättre människa. Om hon är frisk ska hon göra allt som hon skjutit upp så länge. Hon ska uppskatta livet för vad det är och om det inte är som hon önskar ska hon göra något åt saken istället för att gnälla över det eller vänta på att något förändras. Tusen och åter tusen tankar far genom huvudet på henne när hon till slut öppnar kuvertet med darrande hand...