min dröm

20 år är en lång tid. Ibland en hel livstid.
20 år är hela mitt liv en gång till. Jag vet att jag en dag kommer tycka att tiden gick så jäkla snabbt, men just nu är 20 år en evighet.

Jag säger som Bert: ”Jag vill ha ett långt och lyckligt liv – jag vill leva tills jag dör.”
Jag vill inte bara vara vid liv. Jag vill njuta, skratta, gråta, älska. Jag vill känna. Jag vill inte ta något för givet, jag vill uppskatta alla de små saker som jag vet är de viktigaste.
Jag har ingen storslagen dröm om en lyckad karriär eller rikedom. Naturligtvis skulle dessa saker inte skada, men det är inte dem jag tänker på när jag drömmer om mitt liv om 20 år.
Jag vill leva med människor som jag älskar och som älskar mig. Jag vill vara ödmjuk och förstående. Jag vill att människor omkring mig ska känna att jag är en person som bryr mig. Någon som lyssnar.
Jag vill göra skillnad för någon. Jag vill få någon annan att känna sig bekräftad och uppskattad. Jag vill få andra att känna sig viktiga.

Det här är min dröm och förhoppningvis min framtid

vägskälet

Att stå vid ett vägskäl och inte veta vart man ska ta vägen. Man vet förhoppningsvis vart man kommer ifrån, men that´s it. Ibland känns livet precis så. Som ett stort jävla frågetecken. En labyrint som innehåller flera mål och vägarna man kan välja dit är oändligt många.
Vissa av dem är återvändsgränder. Andra omvägar. Det enda som inte finns är genvägar. Och ändå verkar det vara just genvägarna som människan letar efter mest ihärdigt. Är det inte konstigt? För när allt kommer till kritan så är det ju alltid vägen dit som har betytt mest. Och i slutändan är det summan av alla ens erfarenheter som avgör vem man blir.

SkrivPuff: Utmaning 35 - 4 februari

min utmaning finns här : http://kalasgalen.blogspot.com/

hon hade befarat den här dagen

Hon hade befarat den här dagen, eftersom hon visste att den till sist skulle komma, men när hon slutligen satt där kände hon sig ändå alldeles stel av skräck. Aldrig någonsin har hon känt sig så ensam och rädd som just idag. Hon hade under en längre tid vetat om att det skulle bli tufft, men så här tufft visste hon inte att något kunde vara.
Hon har inte varit beskyddad från det verkliga livet på något sätt, tvärtom har hon varit med om mycket under sina 32 år, men dagen då hon tillslut skulle vara tvungen att möta sitt öde var nu här. Som en klarblå blixt från himmelen kom den påträngande känslan av maktlöshet. Den där maktlösheten som gör människor till vålnader. Hon hade sett det tusen gånger förr, hos de patienter hon själv arbetat med, men idag stod hon på andra sidan. Idag var det hon som var patient.
Tänk om testet visar positivt? Det gick en ilande rysning genom hela hennes kropp. Det fanns så mycket hon ville hinna göra. Saker som hon bara skjutit upp. Hon visste ju att livet inte var för evigt, men på något vis hade hon taigt det för givet ändå.
Hon reser sig upp och dricker ett glas vatten och går sedan tillbaka till köksbordet.
Innan hon öppnar kuvertet lovar hon sig själv att hon ska bli en bättre människa. Om hon är frisk ska hon göra allt som hon skjutit upp så länge. Hon ska uppskatta livet för vad det är och om det inte är som hon önskar ska hon göra något åt saken istället för att gnälla över det eller vänta på att något förändras. Tusen och åter tusen tankar far genom huvudet på henne när hon till slut öppnar kuvertet med darrande hand...